Sommaren 94 var magisk. Det var tjo det var tjim det var kongo..Nej, men det var en sommar där brons smakade guld. En sommar där drömmar besannades, en sommar då nationen Sverige vaknade till liv. Det var även en sommar där poesin blev en vinnande strategi. Tommy Svensson, den svenska tränaren läste lyrik för sina spelare, samma dag som en viktig match.  Han läste dikten I rörelse av Karin Boye . Först blev spelarna väldigt förvånade och undrade om deras tränare fått solsting, det var ju trotts allt 42 grader varmt. Ravelli tänkte ”Vad håller han på med?” och Kenneth Andersson blev även han mållös. Sedan läste han strofen en gång till. Han hade valt dikten med omsorg ty den innehöll nämligen ett viktigt budskap: Vi får inte vara mätta! Vi ska vidare!

                                 


”Det är nu ni har chansen att göra ett avtryck”. Tränarens ord ekade i det förvirrade fotbollspelarnas huvuden. Han läste dikten igen. Och orden sjönk in. Spelarna har i efterhand tyckt att dikten ruskade om dem och att sagt att den fick dem att tänka annorlunda. Vad skall man dra för slutsats av detta? Jo, poesi kan vara förvirrande, men poesi kan vara väldigt kraftfullt!

Fråga: Ska Erik Hamrén, denne sympatiske, välklädde gentlemannen läsa poesi för sina spelare? Kommer det att fungerar?..Tja, varför inte? Dock tror jag inte Zlatan, Olof och det andra gubbarna skulle gilla Boye. Här får Hamrén tänka utanför boxen. Förslagsvis Johannes Anyuru

Vreden, gudinna, besjung
...som brann i min nigger Akilles,
många avslagna knivblad
nedstuckna i brevinkasten
många spottloskor blandade med blod,
orden är hjälmar
som klyvs
till bronsskålar och fylls,

våra fäders tårar

Vad säger ni?

                                                                                                                    //Baron